Vad det hetat på franska under Verdis tid är vi få som vet, lika lite som vad en nutida fransk människa skulle säga, men ”take” vore det knappast. Det är redan underligt att en svensk säger ”take”, särskilt som det finns fullt fungerande inhemska ord: "tolkning/ tappning/version ”.
Men en svensk tiger (mja, inte alla) och fortsätter titta. Lite senare kommer ett inslag om filmmogulen Harry Schein. Programledaren utbrister i detta: ”Att ingen gjort en biopic om Harry Schein är underligt". Wikipedia som ofta är ens enda räddning säger: Biografisk film, eller biopic (förkortning av biographical picture), är filmer som gestaltar och dramatiserar historiska eller levande personers liv.
Själv säger jag: Vad i sat—s hel—tes jä—ars (fyll i passande bokstäver) är det som händer? Många av oss är så enkla att vi skulle kunna förstå ”en film om Harry Schein” bättre än en ”biopic” om honom. Inte bara är vi enkla, vi är även förstörda av att ha fått läsa och höra om en annan slags konstyttring som förvånat oss stort: ”dickpics”. Det blir som en ordens guilt-by-association*: Biopic låter inte bra.
Ingen fredad plats. Kulturbevakningen håller ingen fana högt. Och varför skulle den det. Den (kulturen) har ju själv svällt och blivit en enda stor tingel-tangel-marknad där man blandar skit och pannkaka (som en kollega brukade säga sa).
Kulturupplevelser är numera sånt man ”bockar av” (fast man då säger ”check på den”) på sin bucketlist (se inlägg 6 oktober). Den heter inte "hinklista" hos oss (se igen 6 oktober). Dock blev häromdagen en sådan förteckning kallad ”upplevelselista”. Det gällde en kulturpersonlighet som framträtt och som är en glädje för många att ”bocka av” på upplevelselistan. Enligt en kulturskribent. (Jag ska inget skriva om månglare och tempel, jag ska bara tänka det…)
*Orkar inte banna mig för att använda uttrycket guilt-by-association. Någon dag ska jag se om det finns en vettig svensk variant.
