Det tycks hur som helst tydligt hur lite språkbehandling betyder för moderna människor. Den nonchalansen, det ointresset, skrämmer mer än hur folk faktiskt talar och skriver. Det som sker här och nu (guuuud vad tjatigt det uttrycket är! Liksom där och då!) är bara någon som skriver om ett språk som funnits och nu dör sotdöden. Det gäller f ö antagligen hela världens språk.
Sotdöd, tänker man (jag) först, är det förresten ett bra ordval? Och hade det inte med lungsot att göra, funderar den vidare som har sitt ursprung i en annan tid och värld. Men just den här världen svarar lugnande via Wikipedia, som dock påminner om att artikeln om ”sotdöd” behöver källhänvisningar för att kunna verifieras.
Så pass mycket får vi dock veta, att ”sotdöd (eller dö i sotsäng) betyder ungefär död på grund av sjukdom”. För av ordets två delar betyder ”sot” detsamma som sjukdom (där kom lungsoten). ”Död” betyder att sjukdomen leder till döden (ja, det var en tydlig upplysning). W fortsätter:
Rökstenen. Bengt Olof Åradsson, Wikipedia |
”Företeelser som tynar bort”, var det. Är det nåt som tynar bort så är det språken. Ska man sluta rya om samtiden? Och istället kalla sig historieskrivare? Som har synonymen ”hävdatecknare”? I SAOB ges för ordet ”hävd” bl a, och dessutom, betydelser som ”fornminne, fornminnesmärke”.
Fornminnestecknare får det bli, en som anammar den moderna tolkningen av Rökstenens budskap som lär handla om ” hur skriften ger oss möjlighet att bevara minnet av våra döda” (säger en källa, det finns fler...).
Sbråk ska bevara minnet av ett språk. Och hör sen.