När jag öppnade resterna av det som en gång varit en lokaltidning fanns även där en lovsång till den vackra höstens ”krispiga” luft. SO skriver så här om ordet: ”som kännetecknas av friskhet och klarhet särsk. i fråga om väder”. I SAOB finns det inte, man hade kommit till bokstaven K på 1930-talet och då fanns ingen sån luft.
Observera! Här läggs inte all vikt vid vad som står/stått i ordböcker. Man kunde samtala även innan såna publikationer existerade. I vår mest använda ordbok, SAOL, fanns inte ”krispig” förrän 1998 och då med förklaringen ”frasig”. I de flesta utgåvorna (från 1889), fanns inget alls mellan ”kris” och ”kristall”. Ni vet redan hur glosan hamnat hos oss, jag säger bara ”crispy”.
I många decennier har man alltså gått runt i ett flertal krispiga höstväder utan att veta vad de var. Vad sa vi på den tiden? Så undrar ofta en åldring och minns vackra fraser som inte direkt var frasiga: ”känn vad luften är hög och klar!” Eller så var den bara ”frisk, härlig, underbar, skön” – tja, det är svårt att minnas.
När vi barn huttrade i den krispiga luften deklamerade min fader (eller farsan, som man sa i vår samhällsklass) med högtidlig stämma: ”Det är den vår de svage kalla höst”. Karlfeldt, i sin tur, fortsätter efter de raderna så här: Nu blommar heden röd av ljungen/och vitt av liljor älvens bröst./ Nu är den sista visan sjungen/ av sommarns kvinnligt veka röst.
Nå. Här fortsätter den sista visan sjungen av sommarns kvinnligt veka röst (mig). Förresten och apropå väder, så meddelade informanten M en åsikt om en uppläsare av väderrapporten i P1. Inte helt ordagrant, men ungefär så här lät det: ”Va' i hela #&¤!? fridens namn! Hur #&¤!! läser dom vädret? Det gick ju inte att fatta ett #&¤!? skit!
Uppläsaren hade tydligen ett jämnt och oengagerat tonfall som varken innehöll ”punkter”, pauser eller nån slags intonation. Man måste i sammanhanget sända en tacksamhetens tanke till meteorolog Lisa Frost som både heter vad hon läser och gör det med bravur.
