”Man hör ständigt det där om att inte ’ta nån skit’, men i min familj tar vi skit, vem skulle annars ta den?” Det lite småskojiga uttalandet var riktigt roligt första gången, sen gick det in i hela ”ta-ingen-skit-konkarongen, men så här i efterhand går det att småle åt. Anledningen till att en sån här urgammal (20 år!) anekdot dyker upp i ens minne har ingen förklaring. Därför: ett lappkast till nästa ämne.
Och det är inte nytt: prepositioner. Hur många gånger exempel som ”varna/förbjuda någon från något” skrivits i bloggen – det går inte att räkna. Stup i kvarten dyker de här fel-prepositionerna upp. Men det är ju jag, här och nu, som det heter, som tycker så, antalet personer med svenskar som modersmål tycker annat.
En politiker talade om något nyligen inträffat och sa att man inte "bara ska peka finger på polisen”. Spelare som man är, skulle det vara lätt att sätta en hundring på att det heter ”peka finger åt polisen”. Men spel och dobbel i språkfrågor skulle inte göra en rik, ty i dag går det att säga lite hur som helst. Väljer gör man själv.
Näste man till rakning var en journalist, man eller kvinna (eller hen m fl), och den påstod att någon ”förlitar sig till” vad-det-nu-var. Jag har alltid ”förlitat mig på”, men har med tiden insett att det ligger ett egenmäktigt förfarande bakom valet av ”på”.
Så till det engelska inflöde som alltid får sig en skopa i denna blogg. Någon okänd med medicinsk bildning – radioprogrammet handlade om vanliga sjukdomar – sa att det inte behövs någon forskning ”som adresserar förkylningen i sig”. Ordet adresseras utvidgade betydelse, får man väl kalla det, togs in i SAOL först 2015. Den dag man "adresserar" en förkylning är det dags att skriva in sig i någon absurdistisk organisation eller rörelse.
