Nu råkade det även vara titel på en låt i svang (av Eva Dahlgren, 90-talets början) och jag tyckte väl det var kul på nåt sätt. Tills recensionens författare dök upp och undrade vem i h-e som handskats så lättsamt med hans seriösa, analyserande text: en poplåts titel!
Jag som tyckte att han var petig och känslig, är i dag med på noterna, även om meningen inte var hemskt konstig. Den skulle kunna formuleras även om man inte kände till ”poplåten”.
Men det är ett oskick att hålla på så där. I modern tid (alltså nära innevarande dito) har det där slängiga sättet blivit gängse. Hur många gånger har man sett rubrikvarianter (eller exempel från talat språk) på en s/m-erotisk (och därmed extra uppmärksammad) boktrilogititel, som började med ”Fifty shades”-nånting? Man gäspar, särskilt som sagespersoner också, i alla fall till en början, rörde ögonbrynen menande upp och ned: ”Kolla vad jag vet vilka hmhm-filmer det finns”. Intresseklubben antecknar.
Kymigt att ingen kom på att använda Killinggängets ca tio är äldre films titel ”Fyra nyanser av brunt” på liknande sätt.
Nyligen såg jag rubriken ”Inte utan min padda”. Det gällde en äldre dams idoga användning av en ipad och rubriken pekar mot en speciell roman (Inte utan min dotter av Betty Mahmoody) som inte har ett skvatt med damens teknikpryl att göra.
Invändningen gäller alltså att något som är nutida och flyktigt ges specialstatus: om 30 år vet ingen varifrån dessa nyans- och ”utan min”-hänvisningar kommer och det låter bara konstigt. Man ska vara rädd om den framtid som kommer att beskriva ens nutid som historia!
