Man vet aldrig när man går för långt. Ibland vet man inte när man har fel. Inte heller rätt. Ofta avgörs sånt av en domare, om det finns någon till hands.
Nu pratar jag om språksaker alltså. För språket har den egenskapen att det emellanåt är flyktigt och lite opålitligt. Men inte så till den grad som dagens ”språkvårdare” ofta har som policy att framhäva. och med berått mod – som jag tyder förhållningssättet – låter folk bestämma själva. (Här är en parentes. Naturligtvis talar alla som de vill. Den här bloggen handlar om den överenskommelse som brukar finnas i ett land angående dess språk. Förr hade vi styrhjälp av Svenska Akademien, TT, språkvårdare på SVT/SR). Den nutida låtgåmentaliteten sker med den slags obetänksamma tolerans som i ställer kvaddar vårt viktigaste gemensamma kommunikationsmedel.
Aj säj tomato änd jo säj tomejto – ja, sånt är inte farligt. Men att använda helt fel ord, det är inte bra i längden.
”Jag vill indikera stor förståelse för detta”, säger en intervjuad i en blaska. ”Vet Trump vad han gör när han indikerar att han kan komma att starta ett nytt krig?”, skriver en större blaska.
Min smygtotalitära personlighet ropar att man inte använder ”indikera” som anföringsverb i det svenska språket.
Men i dag är det en snärjig dag. Introduktionen ovan förvarnar om att det ska indikeras i minst ett inlägg till. Man hör en kör ljuda genom landet. HURRA! ropar den.
