I gårdagens inlägg skrev jag om verbet ”bordlägga”. Så här vackert förklaras det i SAOB:
i fråga om rådplägande församling o. d., eg.: lägga (ett inlämnadt förslag l. dyl.) på bordet i afsikt att under ngn tid låta det vara tillgängligt för granskning, innan det blir föremål för (vidare) diskussion o. beslut; uppskjuta öfverläggningen om o. beslutet af (ngt).
I övrigt gick jag bananas angående uttryck som ”lyfta frågor” som sedan ”ligger på bordet”. Lika larviga är alla de här August och Lottaformuleringarna med ”stå upp” och ”sitta ner”. Slår man bara lite planlöst på sånt som ”vi har suttit ner och diskuterat” får man alltför många träffar. Vem bryr sig om huruvida de diskuterande suttit ner, stått eller kanske legat? Varför säger man inte bara ”vi har diskuterat”? Det är en något jag ofta undrar.
Sen har vi det eviga landandet som inte har något alls med flygplan att göra.
”Vi har nu landat i en lösning som vi hoppas blir bra för såväl publik som medielandskap”, skriver en mediedirektör. Ja, det sista är alltså ett yrke. Man slår sig på knäna och skrattar.
Varför landningen? Vi har ”nått en lösning” räcker väl? Eller ”vi har nu kommit överens om en lösning?” Eller bara ”vi har en lösning”? Det är ett ofattbart floskbabbel av mediedirektör och andra med underliga titlar.
Nästa mening hörde jag sägas och skrev ner med en blandning av svår förtvivlan och häpnad:
Vi har nu suttit ner och landat i att vi inte har förutsättningar att komma överens.
Obegriplig bild: ”vi har suttit ner och landat”. Innehållet är ju bara "vi kommer inte överens".
