Ibland kan de små, små orden ställa till förtret. De kan t ex kollidera med varann. Skribenten sitter med skägget i brevlådan och måste fundera ut en omskrivning. Påmindes om det när radiopresentatören påannonserade programmet som heter Vetenskapsradion På djupet. Men han sa bara: ”ikväll kan man lyssna på djupet”.
Det hade låtit skojigt om han sagt det ”rätta”, att ”man kan lyssna på På djupet”. Se nu för guds skull inte detta som kritik, är bäst att påpeka, det här händer ibland eftersom den mänskliga hjärnan antagligen varnar för en dylik dubblering.
En av de roligare på-på är kollegans exempel. När hon var barn i mitten av 1900-talet fanns varuhuset Tempo (första kom 1932). Hon hörde de vuxna tala om att ”gå på Tempo”. I barnets öron blev de sista två orden till ett namn och hon sa att hon också ville gå på Påtempo.
De här kan hända ”om-om” då och då: ”Vi pratade om om det var bra”. Här skulle man kunna byta ett ”om” mot ”ifall”. Själv förtjust i ”huruvida”, vet jag förstås att det låter ”daterat” som moderna människor kallar sånt de aldrig kommer att vara.
Ibland sitter både jag och Words stavningsprogram och stirrar på två ”det” i rad som också kan uppstå som en textens stamning. Men det kan bli värre: tre ”det” i rad som i frasen ”är det det det är”. Beroende på ens dialekt uttalas det som något i stil med ”aha, ädä dä dä ä”, men man skriver det inte i första taget.
