Det var säkert förhastat kommenterat. I grammatikens djungler hamnar jag ofta vilse: anföringsverb är det (väl?) frågan om när konstruktionen ser ut som följer och (vanligen ) avslutar meningen ”…sa han, …berättade hon, …förklarade hon”.
En kul grej är när skribenter använder vissa verb som anföringsdito och de inte passar riktigt. Man kan då och då se formuleringar som ”Det här är inte klokt, skrattade han”. Eller ”…log hon”. Eller ”…läspade han”.
Det skapar s k ofrivillig komik om man tänker sig in i hur det ser ut i verkliga världen om någon ”skrattar” eller ”ler” fram sina ord. I många sitter ännu ett gammalt dumt råd om att man ska variera sina anföringsverb och istället för ”…., säger han” använda instämmer, frågar, tycker, intygar, resonerar, framhåller, förmodar, förklarar, tror, föreslår, betonar, poängterar han.
Den räckan verb och fler därtill dök upp när jag hamnade på plåtslagaren, trädgårdsarbetaren och skribenten Anitha Östlund Meijers blogg (googla hennes namn och finn bloggen lätt). Där citerar hon bra saker som skrivits i ämnet, bl a i boken Svenska Impulser 1 samt, givetvis, på en sida som vänder sig till svenskspråkiga i Finland, https://www.mediesprak.fi/anforingsverb-var-inte-radd-for-sager som behandlar det hysteriska sökandet efter synonymer till ”säger”. Den enkla uppmaningen lyder: Var inte rädd för säger!
