torsdag 23 juli 2020

Ja, se pengar, ja, se pengar är till bekymmer för fattig och för rik*

Det händer att jag tänker på euro. Alltså hur folk väljer att uttala valutan. Det finns många uppfattningar om saken, men själv skulle jag inte kunna komma på något annat än ”evro”. Som i ”neuros” – ”nevrås”. Men det går förstås att hitta en massa ord som har ett ”eu” i sig och som uttalas på andra sätt: ”terapeut, neutron, neutral, pseudonym”. Det första utsägs vanligen ”terapeft”, i de två följande hörs eu tydligt och den sista brukar låta: ”(p)sevdonym”.

Egentligen är det enkelt, eftersom landets språk vanligen visar vägen. För svenskar blir det då evro, knappast ”jorå”, som är det engelska uttalet. Tyskarna säger ”åjrå” (”eu” för dem blir vanligen ”åj” som i ”neu”), italienarna tror jag säger ”äurå” (båda vokalerna i början hörs) och en flamländare jag känner brukar säga ”öjrå”.

Detta är inte världens aktuellaste uttalsproblem, ej heller världens intressantaste. Ändå är det lite kul, för här har säkert långt från alla uttal tagits med. När jag forskade i saken fann jag en artikel i ämnet av Bo Löfvendahl (i Sv D 2003). Den hade rubriken Rätt att säga ja till ”euro” och nej till ”jorå” 

Då påmindes jag om en annan sak, nämligen att man sällan ser den typen av småputtrigt och fyndigt roliga rubriker längre. Men det är väl jag som har fel som vanligt (bitter grimas).


*Citat ur Penninggaloppen, en Thore Skogman-låt från 1959