Vi är språkligt rökta, kokta och marinerade i den bästa av världar

Man har vanligen störst chans att få medhåll och förståelse av ens generationskamrater. När undertecknad orerade på övligt sätt, bl a om det språk som saknar ett bra namn på svenska och på engelska kallas corporate bullshit, fnös informanten C och sa: ”Corporate bullshit? Man hör väl mest all slags bullshit?” Då inbegrep C såväl innehåll som form hos språket.

Och informanten M berättade en liten historia ur dagens verklighet där det kan ringa försäljare och krämare till – särskilt – pensionärer, denna korkade geléklump till grupp som omvärlden dock ser som en enda individ. Man talar också om gruppen ”barn” på samma vis. Pensionärer och barn, förenen eder! Ni är minsann lika unika som folk är i åldersgruppen mellan dessa två!

Nå, egentligen rörde M:s historia inte någon ålderism eller förklenande tilltal, snarare bidrar den till avdelningen språklig egenkännedom av ett slag som bör premieras, vilken ålder människan än är i. I alla fall sa försäljaren något som M höll med om, och här kommer nu en självrannsakan av mått:

Jag ville bita tungan av mig i vredesmod. Försäljaren ställde en helt vanlig fråga, och jag hör mig svara: ”Jamen, precis”! Vad i h-e får en sån som jag att säga ”jamen, precis” när jag de senaste dagarna retat ihjäl mig på att alla svarar exakt så i jakande svar?

Rätt kul (hemskt) det här. Och påminner om hur man hört Zlatan och flera tusen andra i samma läge svara: ”nämen så här…” även om de menar ”ja, så här”. Man hör sig själv säga ”absolut” på samma ställen fast man får spader av alla ”absolut”. Man säger i stället ”aspelut” för att variera sig, fast man också fått spader av alla som säger ”aspelut”.

Det är klart som korvspad: med tanke på hur mycket omvärlden drar in i våra sinnen och hjärnor så är det inte konstigt. Även om man känner sig skapligt oskyldig, motar skiten och försöker undvika de värsta mediestormarna. Hjärntvätt, kallas det.

En yngre informant i släkten, T, endast drygt 20, svarar i stället och för det mesta ”javisst”. 

Så trevligt. Kanske är T en tidsresenär och/eller vi båda bor i ett hologram eller parallella universa där vi kan språkas vid fast vi befinner oss i olika historiska epoker och med olika medier som servar oss med språk, bildning och sanning. Äsch, jag menar ”sanning”.

Flajrar, plattformar och perronger – nya svordomar för Haddock?

I går skrev jag att något var lite ”på flajen” och i dag ska jag citera mig själv (lita aldrig på någon som gör det!). Det är intressant (tycker en del) med gamla uttryck och deras ursprung, så jag googlade. En av träffarna var denna blogg. Det händer ibland och ger en märklig känsla av att man sitter här och fyller på cyberrymden med en massa skit. Lite annat också, men det känns ändå som en mental nedsmutsning.

Nå, vad sa flajen, då? Ja, det är här egencitatet från träffen kommer in. Den förste september 2018 stod i Sbråkbloggen: ”Som jag letat efter en förklaring till ’på flajen’ utan att finna den!” Trots andra framgångar på jorden och mindre bra mänskliga skeenden de senaste sex åren fanns ännu inte enkel förklaring. En tråkig träff var en från SVT Nyheter som 2019 intervjuade Språktidningens redaktör i samband med att tidningen listat 1001 (det är nog avsett att vara lustigt) svenska ord som är på väg att försvinna.

I texten stod bl a: ”Flajer är ute, numera stavar vi som engelsmännen: flyer”. Men ordet har ett -r som flajen saknar samt gäller reklamblad eller pamfletter! Kommer ”flajer” upp som Googleträff när man säker ”flajen” är det lätt att inse vilken väg den fina flajen tar: ut. Den kanske har ett gammalt engelskt ursprung, men HUR och VAD vore kul att veta. Jag ska bära flajen i minne och göra bättre efterforskningar nån dag. Å andra sidan trängs allt som ska göras nån dag, så vi får väl se…

Andra rester från gårdagen är ”plattformen” och därmed även ”perrongen”. Beträffande den senare skriver Wikipedia:

Perrong (av franska perron = trappa, av pierre = sten) är den upphöjda yta som passagerare väntar på eller stiger på/av ett spårfordon. Benämns även plattform och refug vid spårväg. 

En av mina informanter skiljer på dessa, men verkar inte ha gehör för saken i modern tid. För plattformen finns sedan länge den överförda betydelsen ”grundval för förhandlingar eller viss typ av operativsystem eller processor” (sajten Mediespråk). Anledningen till att plattformarna aldrig kallas perronger är nog för att ordet i grunden är franskt. Ebay och Facebook m fl som perronger, varför inte? Man springer och jäktar runt på dem. Ibland stiger man på dem, ibland kliver man av.

Att pennan ska vara mäktigare än svärdet ser man inte mycket av

Väl formar den starke med svärdet sin värld, en annan försöker med pennan

       
Pennan är mäktigare än svärdet, heter och sägs det. För tillfället tycks det vara si och så med saken på en mängd platser i världen. Men i de länder som inte lider svårt av krig kan man höra ordets mäktighet diskuteras. Inledningsmeningen tillskrivs ibland den brittiske författaren och politikern Edward George Earle Lytton Bulwer-Lytton från 1866 baron Lytton of Kneworth (1803–1873). Andra som återger frasen uttrycker sig försiktigare om ursprunget.

Att bokstäver som formar ord är farliga blir man varse i dagarna, när det berättas bl a som nyhet i Sveriges Radios Kulturnytt (och som citeras flitigt av en mängd medier), om de amerikanska s k book bans: ”att böcker som anses vara kontroversiella förbjuds från skolor och bibliotek”. (Personligen skulle jag inte välja ”förbjuds från” utan ”förbjuds i”, men denna bloggs penna är inte direkt kraftfull.)

Hur som helst förvånas man av den här bannlysningen i ett USA som annars är frihetens hemvist på jorden. Men det går kanske att hänvisa, om än lite på flajen (kolla, jag skriver hur jag vill…), till "Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra" (ur Orwells Djurfarmen). Men det ska verkligen och sannerligen sägas att det här problemkomplexet, som det heter sen några decennier, inte är en smal sak att begripa.

En smula går det att förstå de rabiata, vem skulle inte vilja att alla betedde sig så ypperligt som man själv? Som använde språket exakt som somliga av oss vill? För samtidigt som amerikanska PEN skriver om sina farhågor inför faktum, ändras, som bekant, oavbrutet ord och begrepp (i många länder, av olika skäl), som inte anses passande i och för vår tid.

Lika svårt som det är för äldre (t ex mig) att hantera nya ”medieplattformar”, lika svårt är det att hålla tand för tunga och inte haspla ur sig opassande saker. Ens ordförråd krymper på fler sätt än ett. Och man kan inte stå och skrika ”jag menar inget illa” varenda gång man gör misstagen. De ökar för var dag.


PS O, enkla gårdag, när plattformar endast fanns på tågstationer!

När det kommer till bloggens skåpmat och sånt som hörts förr

Tänkte mala på lite till med engelska begrepp och fraser som tog sig in i svenskan redan för flera decennier sedan och därför inte uppfattas som främmande. Det är ibland intressant att lyssna på dem man kan kalla språkproffs som haft en mycket liberal hållning och berättat för oss andra om hur språk förändras (förstår du, lilla vän).

Naturligtvis/självklart och givetvis går det inte att hindra vissa språkliga ”utvecklingar”, men somliga kategorier är speciellt skyddsvärda, om man nu får sno ett ord från miljö- och klimatområdet. Till dem hör det skittråkiga och uttjatade ”när det kommer till”.

Formuleringen är ändå intressant. I Kungliga bibliotekets tidningsdatabas hittar man några ”när det kommer till” från sekelskiftet 18–1900. I de flesta fall har de en krita bakom sig, som i det gamla talesättet ”när det kommer till kritan”. Skriver man in just det i samma databas, får man ett mer utspritt mönster från tiden runt 1880 och framåt. Enbart ”när det kommer till” får en jättestapel från 2010-talet och framåt.

Man måste dra slutsatsen att engelskan har skänkt oss uttrycket från ”when it comes to” som kan sägas på andra sätt i svenskan, vilket läsarna av denna blogg hört ett par, tre, tio gånger nu (”när det gäller” eller ”när det handlar om”). Belackarna fnyser åt ”petitessen”, men det allvarliga är att varje anglicismadoption skjuter bort flera synonyma, idiomatiska, uttryck.

Gissa hur många som berättat för undertecknad att vi VISST haft formuleringen och så nämner de ”när det kommer till kritan”. Ingen har någonsin anfört ett annat exempel än det! Men nu kan förstås de språkliberala hävda den engelska översättningens existens eftersom den används av kreti och pleti (även ego (”jag” på latin) drabbas, hemska sanning).

Samma väg går som bekant ”hej för nu” och ”tack för nu”. Vi får glömma ”hej så länge” och ”tack för i dag/kväll”. Det är ”bye for now” som vinner! En ytterligare slasktrattsvariant är ”vi får runda här”, där sagespersoner inte längre orkar säga ”runda av” ens. Eller ”sluta/avsluta”. För egen del gäller det att försöka  cancellera en del tankar, annars blir det hispan.

En vacker dag, snart, blir det svårt att skilja svenska från engelska

Korrekturläsningen av Sverige fortsätter. Från OS-invigningen rapporterade en radiojournalist som sa: ”Attackerna tog plats timmar före invigningen”. Det är ett lika utmärkt som skrämmande exempel på hur engelska tar plats i svenska, för att nu skämta till saken. Fast jätteroligt är det inte alls.

Den här typen av exempel växer, vilket visar att det inte finns någon eller något som håller emot den eländiga nedmonteringen. Folk i allmänhet sväljer de nya uttrycken och använder dem naturligtvis! Man kan inte begära stor språklig medvetenhet hos alla, den medvetenheten har särskilda yrkesgrupper stått för. De grupperna har blivit färre, finns de ens?

Skriver man ”ta plats” i Google Translate och vill översätta till engelska får man ”take place”. Åt andra hållet får man för ”take place” det rätta ”äga rum” (som också har synonymer som "ske, hända, inträffa" m fl). En liknande och snart etablerad felaktighet visas av ett exempel från en tidningsartikel häromdan: ”Städning kommer inte lika naturligt för alla”. Den tidigare gängse och idiomatiska formuleringen på svenska var ”städning faller sig inte lika naturlig(t) för alla”. Googlar man frasen ”come naturally” dyker det först upp exempel från engelska ordböcker samt översättningssidor.

Det har pågått länge, det här ”språkutbytet”. Råkade av en händelse och mot min vana lyssna en stund på Radioföljetongen i P1, som just nu är ”Det finns annan frukt än apelsiner” (1985) av brittiska Jeanette Winterson. Boken är översatt till svenska två gånger, 1990 och 2006. Varför den översattes med så pass kort tid emellan är svårt att förstå.

I alla fall: under de få minuter jag lyssnade lästes meningen ”/…/ som inte kunde skilja en kastrull från ett piano”. Såvitt jag begriper heter det på engelska nåt i stil med ”could not tell a saucepan from a piano”. Och såvitt jag begriper en gång till bör det på svenska heta ”kunde inte skilja på en kastrull och ett piano”. Jodå, visst heter det "skilja agnarna från vetet", men det hör nog till en annan stil- och tidsgenre. Och för en tredje gång går det att begripa vartåt det barkar.

Bland de lite äldre invektiven är kokospalmen inte det fulaste

Inte är allt nyheter man kommer med, precis! Det där uttrycket (i går) ”jag kör på kebab” vid beställning, t ex. Första gången jag kom i närheten av det var när en man vid glasskiosken skulle välja smaker han ville ha i sin våffelstrut: ”jag kör på vanilj och jordgubb”. Eftersom det var helt obekant för mig höll jag på att svimma av förvåning (nu tog jag i lite). ”Köra på vanilj”? Men det var nog närmare fem decennier sen, vid närmare eftertanke. 

Bild: Josh Miller, Unsplash

I går användes också (i inläggets rubrik) ordet ”gemet”. Så sa man förr, i dag stavas det (enligt SAOL och SO) ”game”. Hur det uttalas framgår inte. I SAOB, i en artikel från 1928, finns stavningen ”gem” med. Det är väl en sådan svenska undertecknad använder, den ca hundraåriga. Vad gäller de gem man sätter ihop papper med heter de snart pappersclips, you know.

Det ”koko” jag likaledes skrev i går undandrar sig beskrivning. Eller, rättare sagt, det finns för många förklaringar på nätet för att man ska tro på en. Av de tre stora ordböckerna från Svenska Akademien är det bara SO som har med "koko", och även anger att ordet är belagt sen 1980.

För den som kan tänka sig att beskriva saker, personer och företeelser som ”koko” finns som bekant den längre varianten ”kokobello”.

Båda orden, f a det längre ”kokobello” låter onekligen italienskt, men den som slår i ett italienskt lexikon blir inte klok på saken. ”Cocco” kan betyda kokosnöt och dito

 -palm, ägg samt dito -svamp, raring/älskling. ”Bello” översätts vanligen med ”vacker”, så ”koko” respektive ”kokobello” känns inte som det värsta att säga om nånting, om man tänker efter.

Jo, förresten och slutligen, Slangopedia skriver: koko betyder galen\knäpp\tokig, används lite här och där. Och det får man hålla med om.

Får lyda proffsen i gemet och säga äsch om språkförändringar

Eftersom ilskan från igår fortfarande ligger och pyr samt glöder är det lika bra att passa på. Det kommer då och då till ens kännedom att folk omkring en tycker att en sån här syssla (bloggen) är av hysterisk karaktär samt båtar föga. Jodå, det händer, som sagts förr, att samma tanke sveper igenom den egna skallen. Men just i dag ligger en annan åsikt bredvid och den säger ”Äsch, kör bara”.

Och hör upp: här går det att avvakta med dagens upprörda grej eftersom jag kom på ett annat ”köra”, nämligen det konstiga ”köra på” (taget direkt från ”go for”), med annan betoning än vårt gamla "köra på" (så det ryker, t ex)  En grabb stod framför mig på ett snabbmatställe och sa: ”Jag kör på kebab”. Han tilla: ”Åsså kör jag på en cola”. Själv körde jag på en hamburgare och så körde jag även på en kaffe. Nä, det var skämt, jag ”tog” en hamburgare och en kopp kaffe.

Tillbaka till första ilskan. Följande mening förekom, aningens olika formulerad, i en mängd svenska dagstidningar i dag: ”Arbete pågår för att försöka sanera läckan.” Men hur arg ska man bli? Glor upprepade gånger på ”sanera läckan”. Är det vad man gör med läckor, sanerar dem?

Eller sanerar man resultaten av läckor och därmed ”sanerar stranden, området, marken”? Läckor tätar man väl? Eller åtgärdar? Fixar? På engelska säger man enligt ett översättningsverktyg som Google Translate ”clean up the leak” om man vill ha ”sanera läckan” översatt. Vilket språk har rätt? Båda? Sanerar man inte efter en läcka?

Har jag bara dragits in i en metafysisk virvel, ungefär som Alice (i Underlandet) som ramlade ner i koko tillvaro, eller som Wikipedia skriver om A, att hon hamnat ”i en värld som strider mot all logik”. Även om man betraktar saken mindre dramatiskt så kan man känna av en stor läcka i svenska språket. Det blir allt svårare att beskriva förlusten. För att inte tala om sanera.

Förmodligen den argaste text om vägskäl som någonsin skrivits

Hela dagarna hör och ser man svenska förvandlas till engelska, på ett eller annat vis. Det går inte långsamt nu, det går fort. Naturligtvis verkar det korkat att en gammal kärring sitter här och bryr sig om den saken. Men hur det verkar skiter hon i, och är just idag extra upprörd. 

Här kan man gå båda vägarna, fast inte samtidigt. Bild Wikipedia

Det gäller Svenska Dagbladet, som har rubriken ”Expert om omstridd festival: Kan gå båda vägar”. Det engelska uttrycket ”go both ways” kan bland annat betyda ”gå åt endera hållet”. Eller, och det skulle kunna passa här, ”kan gå hur som helst”. Det vore åtminstone idiomatiskt korrekt (förlåt för ordet ”korrekt” som antagligen är kränkande för hela planeten).

Den som citeras är norrman, och kanske säger man på norska att saker ”kan gå båda vägar”, vad

vet jag. I vilket fall som helst, 

med hur många vägar som helst inblandade, ska man inte låta all

svensk press (alla svenska medier) skrivas (läsas) på översatt engelska. Finns det ingen som bryr sig om sånt här? Någon annan gammal kärring eller gubbe, som kan ryta så det hörs?

Skribenten till den nämnda artikeln har ett icke-svenskt namn. Det innebär kanske att denne inte behärskar svenska enligt de krav en stor tidning bör ha. Eller så är det en svenskfödd person som inte klarar svenskan, vilket sannerligen inte heller hör till ovanligheterna. Mediernas nonchalans vad gäller fenomenet är oerhörd. Oönskade och hemska konsekvenser kan följa på det som uppenbarligen hela menigheten anser vara något bagatellartat.

Citatet från norrmannen löd i sin helhet: ”Det är osäkert om det blir våld i Stockholm, det kan gå båda vägar”. Artikeln handlar om en omdebatterad kulturfestival i huvudstaden.

Ingen kommer undan nyspråket, varken en boomer eller kidsen

Och så en tredje person som ställer någorlunda liknande frågor som undertecknad är full av: Varför i helskotta accepterar så många den stora floden av engelska uttryck? Finns det något motstånd och hur ser det ut? Med-undraren denna gång heter Josef Beltzikoff, men det ska sägas att de nyss nedskrivna frågorna formulerades av mig.

J B var i dag programledare för det som heter Talkshow, i P1. I sanningens namn tog han inte i så han spräckte livstycket, som vi sa förr, men man får vara glad för varenda person som adresserar (larvar mig, adresserar gör man brev…) den språkliga engelskpåverkan.

Det första exempel han tog upp var programmets namn, Talkshow. Bekanta till honom hade undrat varför man inte kallar det ”Pratshow”. Det här blir en knepig fråga, själva företeelsen är väl amerikansk till att börja med, och ”show” har vi haft så länge att ordet säkert uppfattas svenskt av många. Jag irriteras inte svårt av ”show” alltså, en del saker får man ge upp inför. Skulle man hitta på ett svenskt namn vore ju "Pratprogram" möjligt, men det är ju nästan allt i P1, pratprogram. Det blir engelska av det mesta, hur man än vänder sig. Ack.

Sen tog programledaren i fråga upp ord som f a ungdomar använder sig av. Ett var ”rizz”, och jag till att söka efter varför. Svar gav bl a SVT Nyheter som skrev om ordet (dec 2023): ”Brittiska Oxford University Press har utsett årets engelska ord och det är 'riz', – en förkortning för karisma, populariserad av en Buzzfeed-intervju med skådespelaren Tom Holland”.

Vidare ur denna svenska fascination för engelska slangord: ”Oxford skriver att man valde just 'rizz' för att det är ett ord som visar hur språk kan formas i mindre kluster, i till exempel sociala medier, innan det dyker upp i samhället”.

Den här slangexotismen faller inte undertecknad på läppen alls. J B nämnde även fenomenet att många äldre anammat ordet ”kidsen” när de talar om sina barn (oavsett ålder på dessa). Det är ganska töntigt det här flörtandet med ungdomens slang, men det beror säkert på nåt sorgligt. Äldres komplex för att de inte ”hänger med", kanske. Jag hade svimmat av genans om mina föräldrar hade snott våra ungdomsord. Men tiderna är annorlunda.

Här ska inkluderas (blä, vilket ord) folk som tycker precis som jag

Anders Westgårdh i går, Katarina Barrling i dag. Med tanke på alla klagomål som strömmar ur denna blogg ska kanske fler omnämnas som har åsikter liknande Sbråks. Idag kommer det att citeras rikligt ur en krönika av Katarina Barrling (docent i statsvetenskap). Den var införd i Axess Magasins senaste nummer och behandlar språkets urvattning. K B skriver inledningsvis:

Våldsexplosionen har skapat ett fullkomligt paradigm av ord, där det genomgående böjningsmönstret består i att de mest fasaväckande handlingar, formuleras i anslående banala former.

Därefter tar hon upp enskilda ord, t ex som ”stök”. För inte länge sen ”var det ett ord som förknippades med ostädade tonårsrum, eller möjligen en bråkig klass”. Hon anser att det nu används om allvarligare företeelser som upplopp och ofta även misshandel.

Personligen har jag under många år reagerat på ordet ”skjutning”, om vilket K B skriver: ”Likt en invasiv art, verkar det i stort sett ha trängt undan ett ord som skottlossning. Och det gäller inte bara i journalistisk vardagsprosa, utan även polisen talar om skjutningar”.

Klart att det känns bra när någon tycker som en själv! K B menar att det vilar något banalt över ordet ”skjutning”, för ”man ser i andanom hur någon skjuter en stol framför sig”. Ett bättre val vore ”skottlossning”, och det är vad man saknat under lång tid. Det ordet har, enligt henne, en större tyngd och avser en ”exceptionell händelse”. Och så tar artikeln upp vad författaren kallar ”samtidens kanske mest motbjudande ord: felskjutning”.

Jag fortsätter rada upp ord som känts felaktiga och obehagliga, för mig och för docenten: ett ytterligare är ”knivskärning” som, föreslår hon, borde heta ”knivdåd, knivattentat, knivhugg”, liksom att svenska medier (och resten av landets medborgare, skulle man önska) övergår till att använda begreppet "bombattentat" i stället för ”sprängningar”.

Varför inte också ta med Katarina Barrlings slutord i krönikan? Särskilt som de stämmer så bra med ens egna funderingar:

Man kan undra vad det här förminskandet av både ord och handlingar påverkar våra tankar. Omvänt kan man också fråga sig vad detta språkbruk säger om våra tankar?

Man tänker inte fritt eller rätt, men tänker gör man lik förbannat

Lägg alla de nyligen behandlade s-orden på minnet! Signifikant, specifik, speciell, särskild. Och tänk särskilt ordentligt på ”signifikant” och ”specifik”. Varför inte dessutom tänka en stund på ”tänka”. De flesta "tänker" nämligen nu för tiden, betydligt mer än de ”tror” eller ”tycker”. Och vad jag både tror och tänker samt tycker är att ”tänka” är det som mest liknar engelska ”think” som i sin tur och finurligt nog betyder alla tre!

Eftersom det slagit mig att så många säger ”tänker” för alla dessa tre, hade jag tänkt (!) mig åstadkomma ett vetenskapligt genombrott angående användningen av dem. Det visade sig att genombrottet i fråga måste vänta, alla tre fick de ungefär samma antal träffar i KB:s tidningsdatabasregister.

Men där fick jag däremot anledning att fundera över en annan sak: Verben ”tänka, tro, tycka” hade ungefär samma toppar i staplarna. En skedde mellan ungefärligen 1860 och 1905, den andra, rejält stegrande stapeln, uppstod mellan 2013 och 2020. Det har säkert en trivial förklaring, men man kan tänka på saken samt både tro och tycka något om orsaken därtill.

Betydligt värre är att jag själv har fallit i den här slappare tänkar-fällan. Liksom många andra: Jag tänker att vi ska ha köttbullar till middag. Men jag tänker så här, va? Han tänker att andra uppfattar honom som jobbig. Se där ett par meningar ur verkligheten.

 
Men när nöden är som störst kan man hitta någon liktänkande på nätet. Där fann jag Anders Westgårdh som skrev en krönika i Aftonbladet, betitlad ”Jag tänker att vi borde sluta tänka”. Det är möjligt att den hänvisats till förr på denna plats, sbråkbloggaren börjar bli lite till åren och då även glömsk.

 
Det må vara hur det vill med den saken, Westgårdh skrev sin text 2008. Tänk!

Förr var ordet "specifik" värt sin vikt i guld med sin höga densitet

Hänvisar först till gårdagens text om det mycket använda adjektivet ”specifik”. Trots avsaknad av en jättemängd IQ kan jag förstå att man inte får ”hela bilden” av att räkna träffar i, t ex, KB:s tidningsdatabas och förekomsten av vissa ord och uttryck. Men ändå: det visar på NÅGOT.

Så här ser det hur som helst ut: De flesta fall med ordet ”specifik” använt före den mystiska period som börjar en bit in på 2010-talet, handlade om ”specifik vikt”. Och den ordkombinationen var också det enda undertecknad kände igen ordet från innan det började specifikas hej vilt bland kreti och pleti.

Runt 2013 växer staplarna utav bara attan. ”Specifik” har omfamnats. SAOL beskriver ordet så här (2015): "ut­märkande, egendomlig; ​specifik vikt ⟨åld.⟩ densitet". SO (2021): "ut­märkande för viss före­teelse och bara den; ofta i natur­vetenskapliga samman­hang". Samt lägger till synonymerna ”egen” och ”speciell”. Den äldre SAOB gör i sin text från 1982 en lång utläggning kring detta ord. Förklaringar och synonymer är mer bestämda och tydliga än vad dagens modebyråkratiska pladder och uppumpade märkvärdighet ens är i närheten av.

 

Väger mer än man tror

Letar man efter den specifika vikt som var nästan det enda specifika förr, kan man hamna på Guldström, en sida om guldvaskning och dylika grejer. Där står:

Guld är en av de allra tyngsta metallerna. Densiteten, tätheten, eller den specifika vikten, är 19,32. Det betyder att om man till exempel skulle fylla en 2-liters mjölkförpackning med guld, så skulle den väga nästan 40 kg! Guld är faktiskt nästan dubbelt så tungt som bly.

"19,32 vaddå", tänkte jag först, men kom på att det inte spelade nån roll eftersom det vore för svårt att förstå. Det där med mjölkförpackningen är lättare. Fast tungt. (Ursäkta, det är svårt att låta bli.)

Hade kunnat skriva en skämtsam rubrik med s-orden. Men orka!

I dag ska det handla om några förargelseväckande ord på s-. Först som sist (fint gammalt idiomatiskt uttryck, förresten) ska sägas att de inte kan räknas som förargelseväckande i den gamla gängse betydelsen, här ska det ordet tolkas som ”sådant som förargar mig”. Det är svårt att säga vilken gång i ordningen som detta sker!

Det första ordet är ”specifik”. Så långt har det gått att man är beredd att rita kors i taket (annat fint uttryck) när någon säger ”speciell” eller ”särskild”. Säkert finns det många fall där man kan använda ”specifik”, men om man vill säga ”han hyser ett särskilt intresse för fjärilar”, så låter det inte bra med ”han hyser ett specifikt intresse för fjärilar”. Tycker alltså jag.

Det är väl fel tänkt, förstås, eftersom inget är rätt eller fel i det här j-a landet, men det är enklare att acceptera ”han hyser ett intresse för insekter och specifikt fjärilar”. Men helst såge jag ”särskilt” eller ”särskilt”. Men jag vet inget längre, utom att min egen språkkänsla tackat för sig och gått. Tänk om man aldrig haft nån?

Det andra ordet på s- är nästan värre. Kanske för att det ännu är förhållandevis nytt och därför lyser mer i såväl ögonen som öronen (jaja…). Här talas om ”signifikant”. De rader som nu följer kommer att uppfattas som petiga och alla synonymer till ordet ”petig”. Må så vara, men hör här: En man, en av alla de krigsspecialister som vår tid behöver, använde i en tv-kommentar på ett par tre minuter begreppet ”signifikant” fyra gånger.

Det handlade om ”ett signifikant underläge, en signifikant framgång, ett signifikant stöd” och ”signifikanta” pengar. Det är visserligen lätt att förstå hur stressande det kan vara att tala i tv (det skulle jag aaaaaldrig utsätta mig för), och jag är inte arg på den här specifika (höhö) individen. Däremot är det också lätt att undra hur det kan komma sig att svenska ordförrådet minskar betänkligt.

Vi är nog bortom räddning vad gäller den engelska påverkan

I sin webbtidning hade en av våra stora drakar följande citat som rubrik till ett reportage från ett av alla pågående krigshelveten: ”En av våra blöder ut och vi kan inte göra ett skit”.

Som läsare måste man då anta att journalistens samtal med de stridande försiggått på engelska. Det skulle också kunna vara möjligt att ett annat språk har en konstruktion som direktöversatt till svenska blir ”blöda ut”. Bara det att på svenska har man så länge jag minns sagt ”förblöda” (engelska ”bleed out”).

Principen för svenska medier har – precis som i andra länder för all del – brukat vara att nyheter förmedlas på landets språk. I tidningar, radio och tv. Det börjar bli kärvt med den saken. Jag läste den ovannämnda rubriken på morgonen, vid niotiden. Senare, osäkert när, ändrades den till ”En av våra förblöder…”

Visst är det bra att det så småningom blir rätt, men det är ändå en rätt allvarlig sak. Så tyckte man förr i alla fall, då det var ovanligt att felaktigheter FÖRST publicerades och SENARE rättades. Nu handlade detta (som är vanligt) bara om språklig inkompetens, men det visar ju att även faktafel kan flyga ut fort som satan eftersom nyhetsförmedling ofta kan sammanfattas med ”fort ska det gå” och ”korrigera kan vi göra sen”.

Det är väl allom känt att viktiga uppgifter som sprids innan de kontrollerats kan orsaka stor skada. Ibland vinner som bekant det gamla talesättet ”ingen rök utan eld” och det svårt att sudda ut misstag som redan begåtts. Jag tycker att det här är allvarligt, men märker också att även allmänheten (förutom medierna, då) anser det vara ett mindre problem. Vad detta i sin tur innebär törs man knappt tänka på.

Men apropå de journalister som rapporterar från främst engelskspråkiga länder måste man faktiskt påpeka att det finns personer inom kåren som är medvetna om saken. Häromdagen rapporterade en av SR:s USA-korrespondenter, Ginna Lindberg, om en händelse som en amerikansk politiker beskrev som ”a wake upp call” för befolkningen. Det översatte Lindberg med att folk borde ”vakna till” (betoning på ”till”) av detta.

Många hade valt att kalla det ”en väckarklocka”, vilket vi väl bara börjat säga sen engelskan kopplade greppet. Det går bra att kalla företeelsen ”ett uppvaknande” också.

Att hålla någon på stången låter inte som nåt vidare bussigt

I samband med att Donald Trump besköts talade en av utrikeskorrespondenterna om ”allmänhetens access till vapen”, Ja, sannerligen, det är nog inte lätt att sköta nyheter med två språk i huvudet (och bakhuvudet) samtidigt, men man hör även detta ”access” här i landet. Ofta. Trots att ett högst vanligt ord på svenska är vad som avses, nämligen ”tillgång”.

En annan sån där anglicism som snart blir (redan är?) inhemsk kommer från sportens värld. Och oj, vad den låter konstig och knasig: ”De går för att vinna”. Lika dumt låter förresten alla såna där sportutbrott med verbet ”gå”, ett annat är ”vi går för seger”. Förutom uttrycket i sig är det en onödig sak att säga: de som tävlar brukar vilja vinna.

När vi nu ändå går på sporten (oj, hoppsan, så fel det där blev) kan man passa på att nämna en rolig sak som en sportgubbe sa: ”Dom har hållit mej på stången”. Nu vill jag genast påpeka att den typen av felsägning kan vem som helst få till, men det gör den inte mindre kul.

Han blandade i hastigheten ”hålla på halster” och ”hålla någon stången”. De har väl ungefär samma innebörd, men om den där stången fick jag lära mig något nytt när jag sökte efter den: ”stången är bestämd form av substantivet stång – en stång som man håller upp som hinder mot någon”.

Var får man då bra förklaringar som gäller den här typen av gamla uttryck? Jo, givetvis från Mikael Reuter, före detta chef för Svenska språkbyrån vid Institutet för de inhemska språken i Finland. I den rollen skrev han länge ”Reuters ruta”. Den som vill veta mer om uttrycket ”Hålla dem stången” kan googla de orden plus hans namn.

Ursprungligen var stången antagligen en lans, berättar Reuter.

I Sverige har man kunnat hamna på bild, men aldrig på kamera!

Lika arg som man kan bli på språkligt elände – lika kul kan man tycka att det är med verbal humor. På en mindre ort hade, utanför den stora livsmedelsaffären, en mindre byggnad satts upp som hyste en pantmaskin. Och på den dörren satt en lapp. Av någon konstig anledning såg jag inte överskriften, rubriken, utan bara meddelandet som löd: 

Fimpar, köksknivar, skor m m räknas inte som pant

Även om man förstår att det är jättetrist för personal som har hand om dessa pantmaskiner att drabbas av folks sluskiga beteende så kan man inte låta bli att dra på smilbanden av formuleringen.

Ja, så där filosoferade jag tills jag såg översta raden: Le, du är på kamera! Det finns ett par möjligheter att förstå den uppmaningen. Man inser att hela texten skrivits av en bekymrad person som dessutom är en skojpropp.

Avsikten är främst att vara smårolig och få folk att uppmärksamma meddelandet den vägen. Kanske har den tydligt direkta översättningen från engelska en sådan förklaring: ”Smile, you’re on camera!” Men om det finns nån ordning i den här världen bör rimligen ett (stort, hoppas jag) antal människor reagera på denna underliga ordvändning: ”du är på kamera”.

En informant jag talade med, P, trodde att det går automatiskt att skriva en sådan mening i Sverige. Och utan någon direkt eftertanke. Tyvärr är det även min egen uppfattning. Samt skräck inför faktum: det är sättet saker är (that’s the way things are).

Sidoeffekt eller biverkning av medicin? Spännande fortsättning...

Sommarslögooglar på ordet ”sidoeffekter” (se gårdagens inlägg) och tycker att det verkar som om algoritmerna jobbar till begreppet ”biverkningars” fördel. Så här: skriver man bara in ”sidoeffekt” blir resultaten sådan som VERKLIGEN är sidoeffekter, nämligen i betydelsen ”bieffekter” som kan vara såväl positiva som negativa.
       

I en framtid kanske språken ”tas om hand” av datastyrda ”språkvårdare” – det är svårt för enkla tanter att tänka sig in i och förstå möjligheter och faror med den teknik som styr oss hit och dit.

En tidig, väldigt braig och upplysande träff när man söker på ”sidoeffekt”, är den från Terveyskylä. fi. Som vanligt får man tydliga tips för svenska språket från Finland! Så här berättar tjänsten om sig själv:

Hälsobyn.fi är en offentlig webbtjänst. Innehållet har publicerats av yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården tillsammans med tjänstens användare.

Sajten förklarar vilka ord som bör användas för vad:

Termen "biverkning" används ofta när man talar om sidoeffekt (”sivuvaikutus” på finska) av ett läkemedel. Strängt taget avser termen sidoeffekt en oönskad effekt av ett läkemedel, och inkluderar inte de nackdelar som orsakas av en överbetoning av den avsedda läkemedelseffekten.

Beroende på situationen kan en sidoeffekt också vara gynnsam. Till exempel användes acetylsalicylsyra, dvs aspirin, som smärtstillande medel och feber i decennier tills det visade sig störa blodets koagulering som en sidoeffekt. Sedan upptäckten har läkemedlet använts i små doser för att förhindra blodproppar i bland annat kranskärlen och hjärnartärerna. När man talar om nackdelar som läkemedel orsakar är det alltså tydligast att använda termen biverkning.

Man citerar gärna en rad ur Monty Pythons hyllning till Finland: ”Finland has it all!"

Sidoeffekter=bieffekter? Och hur är det då med biverkningar?

Apropå väder- och vargvarningar (jag hänvisar lite diskret till gårdagens inlägg) är det även dags att ta upp varningarna i medicinvärlden: de för biverkningar. Eller heter det sidoeffekter? Det är åter rundgång i bloggen – nån gång under de snart åtta år den funnits har ämnet givetvis tagits upp. Men eftersom jag glömt på vilket sätt och när, så gör jag som SR och SVT och fläskar på med repriser.

Sidoeffekterna har funnits en längre tid vid sidan (!) av biverkningarna och man börjar undra HUR synonyma de är. Så kommer man på en tredje, bieffekten, och det blir än mer komplicerat. Är det engelska med eventuella ”side effects” som ställt till det, eller är det kanske svenskan själv?

Av Akademiens ofta användbara ordböcker i svenska.tre/se/ är det SO som ger ett utförligt svar på ”sidoeffekt”, nämligen ” effekt som upp­står som en följd av en annan, av­sedd effekt”. Inget direkt medicinskt, även om man välvilligt kan tolka det så.

Beträffande ”biverkning” står likaså den modernare SO för den mest detaljerade beskrivningen: ”(vanligen plur.) oavsedd (vanligen negativ) effekt av läke­medel redan när det ges i rekommenderad dosering”. SAOB, vars artikel om ordet i fråga är från 1911, skriver att ”biverkning” mest handlar om ”verkan af läkemedel”.

Vad gäller ”bieffekt”, slutligen, är det endast SAOL (2015) som ger ordet en synonym, nämligen ”sidoeffekt” (SO tar bara upp förleden bi-). Jaha. Här härskar som vanligt hallabalaj (oordning, då). Googlar man ordet ”sidoeffekt” blir resultatet, förutom SO:s definition ovan, flera träffar ur datorvärlden. Så t ex webbtidningen Computer Swedens rader:

Sidoeffekt i programmering: icke uppenbar förändring som uppstår när en instruktion i ett program utförs.

En gammal militärorder visar sig funka som synonym till ”ursäkta”

Det finns ett gammalt militärbegrepp, en order rentav, som är mycket användbar: ”mittåt”.

Den dök upp i min hjärna och bad om en förklaring. Måste vara franska eller nåt, grubblade hjärnan, det kan ju inte bara vara "mittåt", alltså "åt/mot mitten"? Men det var det visst, det!

SAOL skriver att detta militära ord har betydelsen ”mot mitten” och man ropar (skriker) ”rättning mittåt!”, men i en allmännare mening används det för att återkalla en militär order. Den äldre ordboken SAOB säger ”knappast brukligt numera”. Detta skrev SAOB 1944, så den här hjärnan har rätt gamla ord som ligger skramlandes. Och så beskrivs mittåt som ”kommandoord efter värkställd* rättning, angivande att huvudet åter skall vridas rätt fram”

Det är vad som just nu sker, jag försöker vrida huvudet framåt igen. Och mitt ”mittåt” betyder ”men sorry då, för tusan” (menar: ursäkta, jag tog fel). I förrgår flinade blogginlägget en smula åt gula varningar och SMHI samt försäkringsbolag som bad folk förbereda sig på kommande översvämningar. Nu blev det tyvärr sant.

Problemet med väderleksprognoser är att de ofta inte stämmer. Man har hört en del varningar om oväder som ingen sen sett skymten av. Vilket inte är konstigt. Vilka tror vi att vi är som kan förutsäga vad naturen tänker göra, denna gång med vädret? Jovisst finns det finfina instrument som har stora möjligheter till sånt, men…

Eftersom det som förutskickas inte alltid är korrekt kan det vila något av ”Pojken och vargen” över hela baletten. Alltså sagan om fåraherden som uttråkad och lögnaktigt ropar att vargen kommer. Folk skyndar till undsättning men tröttnar på de upprepade ”skämten” och kommer alltså INTE den gång det är allvar.

I detta fall ropar (skriker) undertecknad ”mittåt” åt sig och tar tillbaka ironin från 10/7


*SAOB använde m a o stavningen ”värkställd” 1944

Vaska inte mjölken, frys in och gör pannkakor av den, nu eller sen

"Det är dumt att vaska mjölk i onödan", sa Livsmedelsverk 2019. SAOL och SO säger att ”vaska” är 1) ut­vinna metall genom slamning 2) tvätta. Innebörderna är mig bekanta: min mor (född i början av 1900-talet) sa bl a såmt som ”vaska upp underkläder”. Och ordet tycks för en amatöretymolog höra samman med engelska ”wash” och tyska ”waschen” som båda betyder tvätta. Men vaska mjölk?

En mjölkskvätt betedde sig konstigt i dag. Den stod framme ett par timmar i rollen som "mjölk till kaffet" åt gästen. När denna gått och mjölken skulle in i kylen hade den ”stelnat” eller ”koagulerat” i den lilla gräddsnipan. Man tänker sitt vanliga ”Vafalls?” och googlar. Och hittar Livsmedelsverket, som redan för ett halvt decennium sen uppenbarligen sa ”vaska mjölk”.

Så går det till när man blir sittandes vid dataapparaten och livbojen Google. ”Vaska”, säger så Wikipedia, är bland andra grejer ”ett påstått beteende, se vaskning av champagne". Man ser efter, d v s trycker på dessa tre blå ord som leder till följande förklaring:

Vaskning är ett påstått beteende att beställa en flaska champagne på krogen, och hälla ut den i vasken, istället för att dricka den. Vaskning har antagligen uppkommit som "en reaktion på att champagnesprutande blivit förbjudet på många krogar" och det går till så att vaskaren beställer två flaskor champagne och ber bartendern hälla ut den ena i vasken

Redan 2007 förbjöd krogar i Båstad denna vaskning och fler orter följde efter. För oss som bott bakom månen, som tysken säger (tror jag) känns det ofattbart att snacket om den typen av vaskande är sååå gammalt. Den intresserade kan googla ”vaskning av champagne” och få veta mer. Eller inte. Förekomsten av detta beteende är nämligen omtvistad. Liksom ”traskning” av samma dryck. Hjälp oss alla milda gudar som finns att tillgå.

PS Detta "nya" verb "vaska" har alltså formats av substantivet "vask". Så folk ställer till det!

Vindarna viner över världen och vad är det egentligen med 2013?

Bild Wikipedia

Som om det inte räckte med våld, krig, förtryck, miljöförstöring etc kan man som omväxling känna sig sorgsen av det allmänt slappa språkbruket. Jag såg en mening som började ”vad är grejen med” – och så kom nåt vad det nu var. Kalla kriget, Tiktok, kroppen, design är några av de företeelser folk undrar över "grejen med".

Den här formuleringen gnagde bloggen på senast 8 maj. Då nämndes även det besynnerliga faktum undertecknad tyckt sig konstatera: Något hände 2013. Jo, det hände nog en hel del det året, men jag försöker ännu utröna vad det var som fick vissa språkliga uttryck att just då stiga

i höjden, allt enligt Kungliga bibliotekets tidningsdatabas.

Men säg de skeenden som inte rör sig som blixten över hav och land, över Rio och Shanghai, Sveg och Ouagadougou. Min egen syn på historia har förändrats i takt med tidens gång och den egna åldern. Hundra år bakåt känns med ens inte så långt bort, 2013 ligger redan och trängs med anspråk på att tillhöra historisk tid. Och undan går det.

Det är nästan så att framtiden sprungit om baktiden. Det var känslan som förmedlades via ett vänligt mejl från egna försäkringsbolaget:

Just nu är det en risk för översvämning i ditt område. För din trygghets skull bör du vara förberedd om du och dina närmaste nås av översvämningen.
Öersvämningar kan ge skador på hus och byggnader. Här får du tips på vad du kan göra för att skydda dig själv, ditt hus och dina saker.

Gode gud i himlen, dagstidningen återger SMHI:s gula varning för skyfall. Just i dag. Försäkringsbolaget mejlar. Samma dag. Är nuet borta? Finns bara dåtid och framtid? Rädda det som räddas kan.

PS Var lite övermodig när inlägget skrevs tidigare i dag. Nu verkar ovädret vara på väg...

Då var vi tillbaka i det som en stor del säkert anser vara petitesser

Ibland kan man höra någon som skanderar ”svenskans genus är maskulinum, femininum, reale, neutrum”, men svenskan har egentligen aldrig haft fyra grammatiska genus.

Joråvars, det skulle kunna vara undertecknad som skanderar samma sak ihop med en hoper äldre. Men naturligtvis har Martin Persson (doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet) rätt när han skriver så. Samt lägger till:

Denna föråldrade uppfattning bygger på att man för att referera till någon eller något kan välja mellan de fyra pronomina han, hon, den och det (vilket i och med hen skulle innebära att vi har fem genus), men då rör man ihop semantiskt med grammatiskt genus.

Det här sättet att resonera ligger bakom benämningar på substantiv som en- eller ett-ord: en stol, ett bord. Det maskulinum, femininum, reale och neutrum vi lärde oss förr, har koncentrerats till begreppen utrum och neutrum. Annat som ändrats i modern tid är att man för ordet ”genus” får helt andra träffar på Google än de som handlar om grammatiska genus.

Nu skiter vi i det, men det går inte att undkomma att somt man lärde sig i skolan var av annan art än dagens. Samma gäller vad vi som arbetat med korrekturläsning likaså fått inpräntat. Jag ser rubriken ”Efter olyckan: Boeing känner sig skyldig”.

Ens inre reser sig i uppror, det heter givetvis ”Boeing känner sig skyldigt”! Söker i egna hjärnan efter namn på firmor och företag, institutioner: Ett Boeing, ett IKEA, ett Åhléns, ett Volvo – att jämföra med en Volvo. En annan liknande kongruenshistoria är när folk försöker med ”Boeing känner sig skyldiga”.

Jag såg även rubriken ”Ukraina efter hackeraattack: Ryssland är ansvariga”. Ryssland ska enbart ha -t på slutet, precis som Boeing. Detsamma gäller obestämda pronomenet ”man”, som visserligen uttrycker en slags kollektivitet (ha! ordet finns knappt) i sin generella skepnad, men är singularis. Man bör säga och skriva att "man är arg" – inte arga!

Ett suveränt citat som tillskrivs Tage Danielsson är ”utan tvivel är man inte riktigt klok”. Om man såg den med ett plural-a, ”utan tvivel är man inte riktigt kloka”, skulle man bli mycket förstämd. Men det här handlar om distinktioner och finlir som gått förlorade. Eller förlorat?

Vad man än känner vid åsynen av gravstenar så inte är det leda!

Som åldrande kan man få lite kognitiva problem. Nu slår jag upp ordet kognitiv i SO. Där står: ”som har att göra med intellektuella funktioner så­som tänkande, varse­blivning, minne m.m.” Jaha, hur man fattar grejer, alltså.

Från bussen såg jag en park som håller på att fixas i hemstaden. Vad nu då, tänkte den åldrande hjärnan först: hur har parken kunnat bli en kyrkogård så fort? Synen är förstås inte heller nåt vidare, men jag stirrade, blinkade och stirrade igen.

Nej, det var inte en massa gravstenar som ställts upp över en natt, det var såna där påsar som placeras bredvid nyplanterade små träd. Det är klart att jag redan sett en massa såna under årens lopp, de kallas bevattningspåsar (el liknande) för nyplanterade buskar och träd.

Det var bara det, den här gången, att mängden av dessa buskar och träd var stor, och de här (mååånga) svarta säckarna påminde om gravstenar. De blev till en bra mental bild av hur svårt man kan få att hänga med i allt nytt, där vattenpåsar bara är en miljontedel av det som ändrar gestalt, läggs till och dras ifrån den värld man tidigare varit van vid.

Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast. I en rikstidning kan man läsa en lång artikel vars ingress börjar "Vi kan inte förhindra den kognitiva nedgång som följer med en stigande ålder. Men det finns sätt att bromsa den".

Man läser ivrigt. Och här kommer tipsen: äldre bör se till att sova bra och ta lite vilopauser under dagen. Dock inte ta en längre tupplur än 20-30 minuter för att inte paja nattsömnen. Vidare ska man ”utmana hjärnan”: ”Genom att utmana dig själv, göra misstag och komma ut ur din komfortzon blir din hjärna starkare”.

Bra, jag skriver en blogg och min komfortzon (vilket j-a ord) utmanas varje dag av språkskit. Mer då? Jo, man ska röra på sig och äta hälsosamt. Gärna stoppa i sig lite nötter.

Jag säger då det. Bortsett från att vattensäckarna ser ut som gravstenar: hur många gånger kan en åldring med kognitionsproblem läsa, se och hörs exakt samma saker år ut och år in utan att bli galen av leda? Saker som presenteras som om de vore nyheter?

Med ens upphör gravstenarna att vara ett problem, snarare kan man se dem som en utmaning för den krympande hjärnan.

Nutida problem med språket adderar upp till uschuschusch

I ett program många inte skulle tillstå att de inte ens sett en trailer* för är underhållningen ett format: man får se olyckliga människor som ställt till det för sig ekonomiskt och blir brutalt tagna i örat av mer välklädda och lyckade programledare – hoppsan, det var en lång inledning, jo, i ett sådant program sa en av dessa bjäbbiga välgörare: ”Vet du vad det här adderar upp till?”

Då hade först summorna av alla skulder och onödig konsumtion radats upp inför offret. Det är mig bekant vad addera är. Däremot är jag osäker på hur verbet kan användas i matematiska texter. Men i det nyss nämnda fallet brukar en vanlig människa säga: ”Vet du hur mycket det här blir?” Och är inte det tydligt nog kan man tillägga (addera, på nysvenska) ”tillsammans”.

Man vill gärna springa ut och demonstrera med skyltar på vilka det står ”låt addera och adressera ha kvar ENDAST sina gamla betydelser”. Det är inte nödvändigt att påpeka hur j-a tråkig och gammalmodig omgivningen anser om en p g a sånt gnäll.

Men det gör inget, för i bloggen utförs egenterapi av en som skrivit liknande saker sen day one. ”Från början” går också bra att säga. Ännu. För den som inte tycker att det låter alltför backwards. Eller tröttnat på den här typen av skämt.



*Konstigt att det också betyder ”släpvagn”. Det ofta irriterande höga antalet trailers i tv kommer ju före huvudgrejen…

Den som säger sig lukta blommor har nog stänkt på sig parfym

   

Om exemplet från i förrgår, ”ibland luktar vi något” i betydelsen ”ibland känner vi lukten av något”, finns mycket att säga. Eller om verbet ”lukta” snarare, som kommer att skapa problem när vi blivit än mer dubbelspråkiga än nu. Egentligen är jag ute lite på hal is, kan man säga. Att gapa och skrika om svenska är en sak, men att berätta om ett annat språk, som inte är ens modersmål, är dumdristigt.

Men jag går på i ullstrumporna och tänker (utifrån egna ”kunskaper”) göra ett litet doftande luktinlägg. Jag skrev bara ner meningen ”ibland luktar vi något” från radion, så som jag brukar. Minns inte vem som sa det, men man förstod att personen hade "känt" en lukt.

Låt oss säga att en engelskspråkig person säger ”I smell flowers” så innebär det vanligen inte att den luktar blommor. Som jag också skrev i förrgår. Men säger personen ”I smell the flowers” betyder det ”jag luktar på blommorna”, alltså några särskilda (eller ”specifika”, som alla säger i dag) blommor.

Påstår en svensk ”jag luktar blommor” kommer det antagligen inte att vara sant – utom om personen inte har en blomdoftande parfym på sig, förstås. Och där dyker något annat intressant upp med lukterna. Visserligen kallar många det ”lukta gott” när något luktar gott.

Men säger man bara ”det luktar”, brukar det inte handla om angenäma dofter. Säger man däremot att något ”doftar” vet de flesta att det inte gäller en dynghög eller soptunna. Än så länge. Eller ”för nu”, som börjat bli det etablerade för "för tillfället" (”for now).

En liten drapa om mänskliga nöjen och djävulen i detaljerna

Språket inom reklamvärlden kan man inte räkna med alls, det blir uppenbart bara man ser ett par tre inslag i reklamkanaler. Fast egentligen är det konstigt. I den tillvaro som var min när jag tvangs reflektera över språkgrejs – ja, det handlar om min arbetsplats tidningskorrekturet – var man minst lika noga med annonser som redaktionell text.

I annonser fick det fanimej inte bli felstavningar (som inte kunden rådde för) eller ske andra malörer. Då gick nämligen annonsen om, publicerades en gång till, utan kostnad. Något som inte frambragte glada miner på ens överordnade.

Nu, när ingenting är värt nåt men är fritt, skiter reklammakarna i sånt som dåliga översättningar. Och varför skull de lägga pengar på ett korrekt språk, kunderna bryr sig ju inte heller. Det är omöjligt att notera, skriva ner eller komma ihåg alla knasigheter man sett och hört ur den sfären, men här är en: Jag ser hans styrka i alla detaljer.

Det handlade om hundvitamin, tror jag mig minnas, en variant på vad skidåkare och schlagerförfattare stoppar i sig för att återfå krafterna. Men visst är det lockande att man skulle ta piller och sen utstråla något som låter andra se ens ”styrka i alla detaljer”.

Den enda styrkan i detaljer hos undertecknad är den här envist skrivna bloggen som ibland handlar om småskit. ”Har du inget bättre för dig?” undrade en bekant en gång, en sån där tvångsmässig typ som läser den ena boken efter den andra (som det talas om just nu), kutar på teater och opera, följer alla serier på tv eller hos leverantörer och bolag vars produkter ”du inte får missa”, som medierna skriver. På redaktionell plats.

Småskit är livet! Skriv opp det.

Det är inte utan att dagens svenska både kraschar och luktar

Håll med om att det är konstigt! Här sitter man och klagar på att en mängd synonymer för svenska begrepp försvinner till förmån för en endaste variant, översatt från engelska, per ord och uttryck. Men ibland dyker motsatsen upp, att ett ord med ens får en massa, ofta nya, innebörder. Jag vill påstå för tusende gången att även de medier som förr var stadiga innehåller oerhört många fel av alla slag. Rubriker är inte längre vad de var, som tidningsläsare vet.

Nu var det en av dessa tidigare renommerade blad som hade rubriken (det gällde f ö den nya, stora krogrecensionsgenren) ”Bartender nära krasch”. Det lät nytt för mig, även om man förstår det av andra krascher man hört om här i livet. Jag hittar inte någonstans att ordet hänfört sig till människor i betydelsen ”sammanbrott”, men det säger ju inget i dag.

Kanske inte "sammanbrott" gått in i rubriken, det tycks vara anledningen till många konstiga abrovinker man ser. En gång i världen jobbade redigerare hårt med den typen av uppgifter, men nu ska det gå undan. För att vara ointressant ett par sekunder senare när man själv uppfattar konstigheterna. Kanske hade ”bryta ihop” gått in? De där m-en i sammanbrottet tar upp stor plats!

Dessutom har jag hört yngre människor (de under femtio: alla är vi långt däröver en vacker dag…) säga ”krascha” när de menar ”däcka” som vanligen avser att man somnar av utmattning som oftast föregåtts av vilt partajande. Men samma ”krascha” verkar nu även användas om ”sova över”, det som förr hette ”kvarta” på ett vanligt slangspråk.

Det vore troligt att krascha i alla sina betydelser fått draghjälp av engelska, men den längre-bort-etymologin hittar jag inte. I vilket fall som helst är ordet ljudhärmande, onomatopoetiskt, och Google Translate uppger att många av våra kringliggande språk säger liknande ”krasch” – förutom de språk vi inte är så nära släkt med.

Men GT är ett opålitligt sällskap. Jag slog upp vad jag hörde någon säga nyligen, nämligen: ”ibland luktar vi nåt”. GT föreslog det korrekta, engelska,”Sometimes we smell something". 

Av sammanhanget framgick att personen menade “ibland känner vi en lukt av något”.

Missuppfattar man döda brevlådor hamnar man bland likkistor

Ett inte så litet antal gånger per dag sägs eller skrivs i medierna (även gammelditona, vilket är för jäkligt) sådant som man fattar noll av. Ibland väcker det likgiltighet eller ilska, men någon gång blir det ett underhållande inslag i vardagen!

På radion talades om ställen där knarkurirer lämnadr sina varor. Jag tyckte att reportern kallade ett sånt ställe för ”dead box” och vad gör en annan? Jo, googlar. De i stort sett enda träffarna handlade om likkistor och jag tänkte att nu, nu har väl ändå uppfinningsrikedomen hos kurirerna sprungit i väg väl långt.

 

Ser ut att vara stendöd, men lever. Konstig värld.

Som man ropar får man svar, heter det, och nu ropade jag verkligen, men vid detta tillfälle gäckade mig ordspråket. På nåt vis kommer man ändå rätt i Google eftersom vi alla tänker likadant, vilket algoritmerna fångar upp och även svarar förvirrade skrik.

För säkerhets skull spelade jag om avsnittet och det stod klart att uttrycket var ”dead drops”. Den som inte läst spionromaner på vare sig svenska eller engelska befinner sig i förståelsedimma angående detta sedan länge kända spionknep: att lägga hemliga dokument, meddelanden etc i vad jag, enkla sate, skulle kalla ett ”hemligt gömställe”. Det svenska ordet lär vara ”död brevlåda”.

Såna hade vi i barndomens lekar, och förresten begagnade jag mig av ett dylikt knep nyligen när en ungdom i familjen behövde komma in i min bostad när jag sov. Det fanns för tillfället ingen annan nyckel. 

Den ”dead drop” jag kom på ska givetvis inte avslöjas, den lämpar sig för stadsbruk och kan komma att användas igen. Svenska termen lär vara ”död brevlåda”. Jag var rätt ute fast fel. Man kan skratta sig fördärvad.

Så går det när man beslutar sig för att ta tag i de stora frågorna

Gudarna ska veta att man i en syssla som denna (sbråkbloggande) påminns om de slags egna tillkortakommanden som är svåra att tåla. Det finns, p g a det modersmål jag fått ingnuggat av olika instanser (skola, annan utbildning, korrekturarbete), en stark känsla för vad fasiken man säger och skriver. Jag menar STARK.

En av dessa språkkänslor har rört (det kommer spännande grejer här) ordet ”alltifrån”, som också kan skrivas ”allt ifrån” (SAOL). En s k humorgrupp fick frågan om vad man får skämta om och svaret blev ”alltifrån metoo till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, och kungafamiljen”.

Nu kan jag inte sätta grammatiska ord på detta utan får gå helt på den bestämda känsla som säger att inte sjutton bör det heta ”alltifrån” i detta sammanhang. Nu låter inte ”allt ifrån” korrekt heller – bort med i-et – för jag vill att det ska låta så här: ”Vad gäller mat tycker hon om allt från enklare husmanskost och s k skräpmat till oxfilé och ostron”.

Exemplet är påhittat, men sätt in ”alltifrån” i stället för ”allt” och hör hur knasigt det låter. Finns det någon som skulle hålla med mig 8tveksamt) och i så fall varför? Joråvars, såna tankar kan komma gående när ens ursprungliga planer för dagen hindras av väderleksrapporten.

Det där senaste skulle förstås gå att utveckla, men antagligen skulle det låta som en diagnos bland andra som numera dyker upp bland människorna och som man måste ha förståelse för. 

De som saknar den förståelsen skakar på huvudet och himlar med ögonen.

Aspen och Uspen är nog trevliga, men med uspen är det värre

Vad tål en sån som jag och vad tål den inte? Jo, det kommer här: Att människor som talar utåt till folket i seriösare roller (politiker, mediearbetare och liknande) och säger ”göra åtgärder istället för ”vidta” dem – tja, sånt händer! Men de bör inte skriva så! Detsamma gäller ”göra" sken av istället för ”ge” sken av. Bussiga klubben (undertecknad, alltså) kan även svälja att ”det råder oenighet över” sådant som det borde råda oenighet om.

Skulle inte heller utfärda ett hårt straff för den journalist som frågade om inte arbetsgivaren ska ”ta bräschen”. Den personen har bara blandat ihop ”ta täten” och ”gå i bräschen”. Det är m a o sånt vi alla får till ibland, men det sker oftare och oftare i en värld som ständigt knackar på och vill in i våra hjärnor.

Det är nästan värre att man i vissa grupper ens kan forma en mening som ”vi kan inte möta upp våra barn och elever där de befinner sig”. Är det bara jag i hela världen som hör hur löjligt det låter? Man menar ju något betydligt allvarligare än att möta dessa ungdomar på skolgården! Vad man antagligen vill säga är att man bör vara nära dem och försöka förstå deras problem.

Nu stegras detta inläggs inre dramatik till ett dagens clou: Den allt vanligare uspen. En ledarskribent (stor tidning): ”Man vill inte tappa den här uspen man har gentemot väljarna”. Det var inte länge sen jag skrev om usparna som sticker upp som svampar i Den Nya Världen. Wikipedia förklarar usp så här:

Unik konkurrensfördel eller unik säljfördel innebär att en vara eller tjänst har en fördel som konkurrenterna saknar. Detta är en kraftfull marknadsföringstaktik som används frekvent.

Om en synonym är ”konkurrensfördel”, som i och för sig är rätt fult, kan man kanske hitta på fler svenska ord och inte bara låta bli engelska uttryck (Unique Selling Point) utan även deras förkortade versioner! Uspen, det hörs nästan på namnet, är också en sjö. Den ligger i Lerums kommun som även hyser sjön Aspen.