Våldsexplosionen har skapat ett fullkomligt paradigm av ord, där det genomgående böjningsmönstret består i att de mest fasaväckande handlingar, formuleras i anslående banala former.
Därefter tar hon upp enskilda ord, t ex som ”stök”. För inte länge sen ”var det ett ord som förknippades med ostädade tonårsrum, eller möjligen en bråkig klass”. Hon anser att det nu används om allvarligare företeelser som upplopp och ofta även misshandel.
Personligen har jag under många år reagerat på ordet ”skjutning”, om vilket K B skriver: ”Likt en invasiv art, verkar det i stort sett ha trängt undan ett ord som skottlossning. Och det gäller inte bara i journalistisk vardagsprosa, utan även polisen talar om skjutningar”.
Klart att det känns bra när någon tycker som en själv! K B menar att det vilar något banalt över ordet ”skjutning”, för ”man ser i andanom hur någon skjuter en stol framför sig”. Ett bättre val vore ”skottlossning”, och det är vad man saknat under lång tid. Det ordet har, enligt henne, en större tyngd och avser en ”exceptionell händelse”. Och så tar artikeln upp vad författaren kallar ”samtidens kanske mest motbjudande ord: felskjutning”.
Jag fortsätter rada upp ord som känts felaktiga och obehagliga, för mig och för docenten: ett ytterligare är ”knivskärning” som, föreslår hon, borde heta ”knivdåd, knivattentat, knivhugg”, liksom att svenska medier (och resten av landets medborgare, skulle man önska) övergår till att använda begreppet "bombattentat" i stället för ”sprängningar”.
Varför inte också ta med Katarina Barrlings slutord i krönikan? Särskilt som de stämmer så bra med ens egna funderingar:
Man kan undra vad det här förminskandet av både ord och handlingar påverkar våra tankar. Omvänt kan man också fråga sig vad detta språkbruk säger om våra tankar?
