Och informanten M berättade en liten historia ur dagens verklighet där det kan ringa försäljare och krämare till – särskilt – pensionärer, denna korkade geléklump till grupp som omvärlden dock ser som en enda individ. Man talar också om gruppen ”barn” på samma vis. Pensionärer och barn, förenen eder! Ni är minsann lika unika som folk är i åldersgruppen mellan dessa två!
Nå, egentligen rörde M:s historia inte någon ålderism eller förklenande tilltal, snarare bidrar den till avdelningen språklig egenkännedom av ett slag som bör premieras, vilken ålder människan än är i. I alla fall sa försäljaren något som M höll med om, och här kommer nu en självrannsakan av mått:
Jag ville bita tungan av mig i vredesmod. Försäljaren ställde en helt vanlig fråga, och jag hör mig svara: ”Jamen, precis”! Vad i h-e får en sån som jag att säga ”jamen, precis” när jag de senaste dagarna retat ihjäl mig på att alla svarar exakt så i jakande svar?
Rätt kul (hemskt) det här. Och påminner om hur man hört Zlatan och flera tusen andra i samma läge svara: ”nämen så här…” även om de menar ”ja, så här”. Man hör sig själv säga ”absolut” på samma ställen fast man får spader av alla ”absolut”. Man säger i stället ”aspelut” för att variera sig, fast man också fått spader av alla som säger ”aspelut”.
Det är klart som korvspad: med tanke på hur mycket omvärlden drar in i våra sinnen och hjärnor så är det inte konstigt. Även om man känner sig skapligt oskyldig, motar skiten och försöker undvika de värsta mediestormarna. Hjärntvätt, kallas det.
En yngre informant i släkten, T, endast drygt 20, svarar i stället och för det mesta ”javisst”.
Så trevligt. Kanske är T en tidsresenär och/eller vi båda bor i ett hologram eller parallella universa där vi kan språkas vid fast vi befinner oss i olika historiska epoker och med olika medier som servar oss med språk, bildning och sanning. Äsch, jag menar ”sanning”.
