Joråvars, det skulle kunna vara undertecknad som skanderar samma sak ihop med en hoper äldre. Men naturligtvis har Martin Persson (doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet) rätt när han skriver så. Samt lägger till:
Denna föråldrade uppfattning bygger på att man för att referera till någon eller något kan välja mellan de fyra pronomina han, hon, den och det (vilket i och med hen skulle innebära att vi har fem genus), men då rör man ihop semantiskt med grammatiskt genus.
Det här sättet att resonera ligger bakom benämningar på substantiv som en- eller ett-ord: en stol, ett bord. Det maskulinum, femininum, reale och neutrum vi lärde oss förr, har koncentrerats till begreppen utrum och neutrum. Annat som ändrats i modern tid är att man för ordet ”genus” får helt andra träffar på Google än de som handlar om grammatiska genus.
Nu skiter vi i det, men det går inte att undkomma att somt man lärde sig i skolan var av annan art än dagens. Samma gäller vad vi som arbetat med korrekturläsning likaså fått inpräntat. Jag ser rubriken ”Efter olyckan: Boeing känner sig skyldig”.
Ens inre reser sig i uppror, det heter givetvis ”Boeing känner sig skyldigt”! Söker i egna hjärnan efter namn på firmor och företag, institutioner: Ett Boeing, ett IKEA, ett Åhléns, ett Volvo – att jämföra med en Volvo. En annan liknande kongruenshistoria är när folk försöker med ”Boeing känner sig skyldiga”.
Jag såg även rubriken ”Ukraina efter hackeraattack: Ryssland är ansvariga”. Ryssland ska enbart ha -t på slutet, precis som Boeing. Detsamma gäller obestämda pronomenet ”man”, som visserligen uttrycker en slags kollektivitet (ha! ordet finns knappt) i sin generella skepnad, men är singularis. Man bör säga och skriva att "man är arg" – inte arga!
Ett suveränt citat som tillskrivs Tage Danielsson är ”utan tvivel är man inte riktigt klok”. Om man såg den med ett plural-a, ”utan tvivel är man inte riktigt kloka”, skulle man bli mycket förstämd. Men det här handlar om distinktioner och finlir som gått förlorade. Eller förlorat?
Det här sättet att resonera ligger bakom benämningar på substantiv som en- eller ett-ord: en stol, ett bord. Det maskulinum, femininum, reale och neutrum vi lärde oss förr, har koncentrerats till begreppen utrum och neutrum. Annat som ändrats i modern tid är att man för ordet ”genus” får helt andra träffar på Google än de som handlar om grammatiska genus.
Nu skiter vi i det, men det går inte att undkomma att somt man lärde sig i skolan var av annan art än dagens. Samma gäller vad vi som arbetat med korrekturläsning likaså fått inpräntat. Jag ser rubriken ”Efter olyckan: Boeing känner sig skyldig”.
Ens inre reser sig i uppror, det heter givetvis ”Boeing känner sig skyldigt”! Söker i egna hjärnan efter namn på firmor och företag, institutioner: Ett Boeing, ett IKEA, ett Åhléns, ett Volvo – att jämföra med en Volvo. En annan liknande kongruenshistoria är när folk försöker med ”Boeing känner sig skyldiga”.
Jag såg även rubriken ”Ukraina efter hackeraattack: Ryssland är ansvariga”. Ryssland ska enbart ha -t på slutet, precis som Boeing. Detsamma gäller obestämda pronomenet ”man”, som visserligen uttrycker en slags kollektivitet (ha! ordet finns knappt) i sin generella skepnad, men är singularis. Man bör säga och skriva att "man är arg" – inte arga!
Ett suveränt citat som tillskrivs Tage Danielsson är ”utan tvivel är man inte riktigt klok”. Om man såg den med ett plural-a, ”utan tvivel är man inte riktigt kloka”, skulle man bli mycket förstämd. Men det här handlar om distinktioner och finlir som gått förlorade. Eller förlorat?
