Från bussen såg jag en park som håller på att fixas i hemstaden. Vad nu då, tänkte den åldrande hjärnan först: hur har parken kunnat bli en kyrkogård så fort? Synen är förstås inte heller nåt vidare, men jag stirrade, blinkade och stirrade igen.
Nej, det var inte en massa gravstenar som ställts upp över en natt, det var såna där påsar som placeras bredvid nyplanterade små träd. Det är klart att jag redan sett en massa såna under årens lopp, de kallas bevattningspåsar (el liknande) för nyplanterade buskar och träd.
Det var bara det, den här gången, att mängden av dessa buskar och träd var stor, och de här (mååånga) svarta säckarna påminde om gravstenar. De blev till en bra mental bild av hur svårt man kan få att hänga med i allt nytt, där vattenpåsar bara är en miljontedel av det som ändrar gestalt, läggs till och dras ifrån den värld man tidigare varit van vid.
Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast. I en rikstidning kan man läsa en lång artikel vars ingress börjar "Vi kan inte förhindra den kognitiva nedgång som följer med en stigande ålder. Men det finns sätt att bromsa den".
Man läser ivrigt. Och här kommer tipsen: äldre bör se till att sova bra och ta lite vilopauser under dagen. Dock inte ta en längre tupplur än 20-30 minuter för att inte paja nattsömnen. Vidare ska man ”utmana hjärnan”: ”Genom att utmana dig själv, göra misstag och komma ut ur din komfortzon blir din hjärna starkare”.
Bra, jag skriver en blogg och min komfortzon (vilket j-a ord) utmanas varje dag av språkskit. Mer då? Jo, man ska röra på sig och äta hälsosamt. Gärna stoppa i sig lite nötter.
Jag säger då det. Bortsett från att vattensäckarna ser ut som gravstenar: hur många gånger kan en åldring med kognitionsproblem läsa, se och hörs exakt samma saker år ut och år in utan att bli galen av leda? Saker som presenteras som om de vore nyheter?
Med ens upphör gravstenarna att vara ett problem, snarare kan man se dem som en utmaning för den krympande hjärnan.
