Språket inom reklamvärlden kan man inte räkna med alls, det blir uppenbart bara man ser ett par tre inslag i reklamkanaler. Fast egentligen är det konstigt. I den tillvaro som var min när jag tvangs reflektera över språkgrejs – ja, det handlar om min arbetsplats tidningskorrekturet – var man minst lika noga med annonser som redaktionell text.
I annonser fick det fanimej inte bli felstavningar (som inte kunden rådde för) eller ske andra malörer. Då gick nämligen annonsen om, publicerades en gång till, utan kostnad. Något som inte frambragte glada miner på ens överordnade.
Nu, när ingenting är värt nåt men är fritt, skiter reklammakarna i sånt som dåliga översättningar. Och varför skull de lägga pengar på ett korrekt språk, kunderna bryr sig ju inte heller. Det är omöjligt att notera, skriva ner eller komma ihåg alla knasigheter man sett och hört ur den sfären, men här är en: Jag ser hans styrka i alla detaljer.
Det handlade om hundvitamin, tror jag mig minnas, en variant på vad skidåkare och schlagerförfattare stoppar i sig för att återfå krafterna. Men visst är det lockande att man skulle ta piller och sen utstråla något som låter andra se ens ”styrka i alla detaljer”.
Den enda styrkan i detaljer hos undertecknad är den här envist skrivna bloggen som ibland handlar om småskit. ”Har du inget bättre för dig?” undrade en bekant en gång, en sån där tvångsmässig typ som läser den ena boken efter den andra (som det talas om just nu), kutar på teater och opera, följer alla serier på tv eller hos leverantörer och bolag vars produkter ”du inte får missa”, som medierna skriver. På redaktionell plats.
Småskit är livet! Skriv opp det.
