Bland de lite äldre invektiven är kokospalmen inte det fulaste

Inte är allt nyheter man kommer med, precis! Det där uttrycket (i går) ”jag kör på kebab” vid beställning, t ex. Första gången jag kom i närheten av det var när en man vid glasskiosken skulle välja smaker han ville ha i sin våffelstrut: ”jag kör på vanilj och jordgubb”. Eftersom det var helt obekant för mig höll jag på att svimma av förvåning (nu tog jag i lite). ”Köra på vanilj”? Men det var nog närmare fem decennier sen, vid närmare eftertanke. 

Bild: Josh Miller, Unsplash

I går användes också (i inläggets rubrik) ordet ”gemet”. Så sa man förr, i dag stavas det (enligt SAOL och SO) ”game”. Hur det uttalas framgår inte. I SAOB, i en artikel från 1928, finns stavningen ”gem” med. Det är väl en sådan svenska undertecknad använder, den ca hundraåriga. Vad gäller de gem man sätter ihop papper med heter de snart pappersclips, you know.

Det ”koko” jag likaledes skrev i går undandrar sig beskrivning. Eller, rättare sagt, det finns för många förklaringar på nätet för att man ska tro på en. Av de tre stora ordböckerna från Svenska Akademien är det bara SO som har med "koko", och även anger att ordet är belagt sen 1980.

För den som kan tänka sig att beskriva saker, personer och företeelser som ”koko” finns som bekant den längre varianten ”kokobello”.

Båda orden, f a det längre ”kokobello” låter onekligen italienskt, men den som slår i ett italienskt lexikon blir inte klok på saken. ”Cocco” kan betyda kokosnöt och dito

 -palm, ägg samt dito -svamp, raring/älskling. ”Bello” översätts vanligen med ”vacker”, så ”koko” respektive ”kokobello” känns inte som det värsta att säga om nånting, om man tänker efter.

Jo, förresten och slutligen, Slangopedia skriver: koko betyder galen\knäpp\tokig, används lite här och där. Och det får man hålla med om.