Missuppfattar man döda brevlådor hamnar man bland likkistor

Ett inte så litet antal gånger per dag sägs eller skrivs i medierna (även gammelditona, vilket är för jäkligt) sådant som man fattar noll av. Ibland väcker det likgiltighet eller ilska, men någon gång blir det ett underhållande inslag i vardagen!

På radion talades om ställen där knarkurirer lämnadr sina varor. Jag tyckte att reportern kallade ett sånt ställe för ”dead box” och vad gör en annan? Jo, googlar. De i stort sett enda träffarna handlade om likkistor och jag tänkte att nu, nu har väl ändå uppfinningsrikedomen hos kurirerna sprungit i väg väl långt.

 

Ser ut att vara stendöd, men lever. Konstig värld.

Som man ropar får man svar, heter det, och nu ropade jag verkligen, men vid detta tillfälle gäckade mig ordspråket. På nåt vis kommer man ändå rätt i Google eftersom vi alla tänker likadant, vilket algoritmerna fångar upp och även svarar förvirrade skrik.

För säkerhets skull spelade jag om avsnittet och det stod klart att uttrycket var ”dead drops”. Den som inte läst spionromaner på vare sig svenska eller engelska befinner sig i förståelsedimma angående detta sedan länge kända spionknep: att lägga hemliga dokument, meddelanden etc i vad jag, enkla sate, skulle kalla ett ”hemligt gömställe”. Det svenska ordet lär vara ”död brevlåda”.

Såna hade vi i barndomens lekar, och förresten begagnade jag mig av ett dylikt knep nyligen när en ungdom i familjen behövde komma in i min bostad när jag sov. Det fanns för tillfället ingen annan nyckel. 

Den ”dead drop” jag kom på ska givetvis inte avslöjas, den lämpar sig för stadsbruk och kan komma att användas igen. Svenska termen lär vara ”död brevlåda”. Jag var rätt ute fast fel. Man kan skratta sig fördärvad.