Det första ordet är ”specifik”. Så långt har det gått att man är beredd att rita kors i taket (annat fint uttryck) när någon säger ”speciell” eller ”särskild”. Säkert finns det många fall där man kan använda ”specifik”, men om man vill säga ”han hyser ett särskilt intresse för fjärilar”, så låter det inte bra med ”han hyser ett specifikt intresse för fjärilar”. Tycker alltså jag.
Det är väl fel tänkt, förstås, eftersom inget är rätt eller fel i det här j-a landet, men det är enklare att acceptera ”han hyser ett intresse för insekter och specifikt fjärilar”. Men helst såge jag ”särskilt” eller ”särskilt”. Men jag vet inget längre, utom att min egen språkkänsla tackat för sig och gått. Tänk om man aldrig haft nån?
Det andra ordet på s- är nästan värre. Kanske för att det ännu är förhållandevis nytt och därför lyser mer i såväl ögonen som öronen (jaja…). Här talas om ”signifikant”. De rader som nu följer kommer att uppfattas som petiga och alla synonymer till ordet ”petig”. Må så vara, men hör här: En man, en av alla de krigsspecialister som vår tid behöver, använde i en tv-kommentar på ett par tre minuter begreppet ”signifikant” fyra gånger.
Det handlade om ”ett signifikant underläge, en signifikant framgång, ett signifikant stöd” och ”signifikanta” pengar. Det är visserligen lätt att förstå hur stressande det kan vara att tala i tv (det skulle jag aaaaaldrig utsätta mig för), och jag är inte arg på den här specifika (höhö) individen. Däremot är det också lätt att undra hur det kan komma sig att svenska ordförrådet minskar betänkligt.
