Om exemplet från i förrgår, ”ibland luktar vi något” i betydelsen ”ibland känner vi lukten av något”, finns mycket att säga. Eller om verbet ”lukta” snarare, som kommer att skapa problem när vi blivit än mer dubbelspråkiga än nu. Egentligen är jag ute lite på hal is, kan man säga. Att gapa och skrika om svenska är en sak, men att berätta om ett annat språk, som inte är ens modersmål, är dumdristigt.
Men jag går på i ullstrumporna och tänker (utifrån egna ”kunskaper”) göra ett litet doftande luktinlägg. Jag skrev bara ner meningen ”ibland luktar vi något” från radion, så som jag brukar. Minns inte vem som sa det, men man förstod att personen hade "känt" en lukt.
Låt oss säga att en engelskspråkig person säger ”I smell flowers” så innebär det vanligen inte att den luktar blommor. Som jag också skrev i förrgår. Men säger personen ”I smell the flowers” betyder det ”jag luktar på blommorna”, alltså några särskilda (eller ”specifika”, som alla säger i dag) blommor.
Påstår en svensk ”jag luktar blommor” kommer det antagligen inte att vara sant – utom om personen inte har en blomdoftande parfym på sig, förstås. Och där dyker något annat intressant upp med lukterna. Visserligen kallar många det ”lukta gott” när något luktar gott.
Men säger man bara ”det luktar”, brukar det inte handla om angenäma dofter. Säger man däremot att något ”doftar” vet de flesta att det inte gäller en dynghög eller soptunna. Än så länge. Eller ”för nu”, som börjat bli det etablerade för "för tillfället" (”for now).
